Till exempel så har jag alltid de senaste när det gäller telefoner och hi-fiutrustning. Jag åt sushi regelbundet medan de flesta andra fortfarande satt böjda över fonduegrytorna, smaskade på efterrätter som tiramisu glace au four och drack hot-shots till den i deras tycke otroligt exotiska cappuccinon. Men på senare tid har jag börjat halka efter och på sätt och vis regrediera. Det är inte omöjligt att jag börjar köpa upp mig på gamla omoderna prylar som en Commodore 64 istället för min I-Book slim och att jag börja käka sjuttiotalsmat som ugnsgratinerad fläskfilé med ananas eller (hemska tanke) börjar laga den vedervärdiga kycklingrätten Flygande Jakob. Det får bara inte hända. Jag skulle inte kunna leva med skammen ifall det kom till allmän kännedom. Kanske skulle jag bli tvungen att begå självmord. Dock inte genom harakiri eftersom det är typiskt åttiotalistiskt sätt att ta sig själv av daga. Harakiri förkommer exempelvis flera gånger i den klassiska teveserien Sho-Gun från 1980 med Richard Chamberlain i huvudrollen.

Jag sitter här och kollar på presentreklam på nätet och jag måste säga att det finns väldigt fina saker och det är ju smart av företagen att göra presentreklam tycker jag. Det är ju helt otroligt vad mycket reklam vi bombarderas av hela tiden men det gör inte så mycket tycker jag för vissa reklamfilmer är ju ganska roliga tycker jag och sen kan det ju vara bra med lite pauser i filmerna som man ser på tv också så att man kan gå på toaletten eller gå och hämta en till läsk från kylskåpet till exempel. När man kollar på ishockey på tv till exempel så är isen full med reklam och sarjerna likaså och det måste jag säga är riktigt snyggt faktiskt, det skulle ju se jättetråkigt ut om det var helt tomt på isen och sarjerna tycker jag. Sen tycker jag det ser jätte coolt ut när till exempel rallyförare eller idrottsmän har sina kläder fulla med reklam.