Jag har på sätt och vis tröttnat på det liv jag lever för tillfället. Det är inte så att jag är deprimerad eller funderar på att ta livet eller något i den stilen. Nej, verkligen inte. Men jag känner starkt att det behövs en radikal förändring av något slag för att jag känna mig helt i balans, bli fullkomligt harmoniskt och sist men inte minst producera på den nivån jag borde. För människor bedöms ju som alla vet uteslutande utifrån hur mycket de producerar. Man måste på något dra vissa gränser och jag tycker att inkomstfaktorer är en alldeles lysande måttstock i det sammanhanget. Man vill ju inte umgås och beblanda sig låginkomsttagare och andra lågprestigemänniskor. Det håller verkligen inte. Säg sitter och äter lunch på någon trevlig restaurang och så dyker en person som helt klart är låginkomsttagare upp och sätter sig närheten. Ja, då är allt förstört för min del, jag kan inte avsluta min måltid, alla tankar på seo hosting eller vad det nu var försvinner på direkt. Jag vill bara ställa mig upp och skrika; ”Packa sig iväg till städskrubben igen där ni hör hemma förfärliga underklassmänniska! Att ni inte vet hut. Se så, ger er iväg på momangen.”

Nästa vecka ska jag på konferens Solna. Det ser jag verkligen framemot för en gångs skull. Ja det ska nu verkligen bli trevligt att få konferera lite med kollegor och presumtiva samarbetspartners. Överlag känner jag en nyfunnen och stark entusiasms för allt jobbrelaterad just nu. Jag är till och med verkligt inspirerad vilket knappast har varit fallet under det gångna året. Faktiskt har det varit så illa att jag vid ett flertal tillfällen funderat på att lämna min position och ge mig in på helt nya vägar. Ny antar jag att alla kan känna så till och från. Ibland är det roligt och andra gånger mindre kul, för det mesta lite jämntjockt så där. Därför är det så tillfredställande att känna en genuin arbetsglädje och erfara den positiva, närmast sprudlande, energi som man bara kan få genom ett väl utfört hantverk. Så antar jag att de flesta känner i viss mån.

Man kan faktiskt undra ibland vad de egentligen använder för bokningssystem på min tennishall. Nu har samma sak hänt vid ett flertal tillfällen. Att jag har kommit och sett framemot en trevlig vänskapsmatch med en vän eller tennisspelade kollega och är planen upptagen trots jag bokat flera dagar i förväg och fått min förfrågan bekräftad personligen. Så får det verkligen inte gå till. Jag blir väldigt upprörd när sådant här händer. Ett tag funderade jag till och med på att säga upp mitt medlemskap och vända mig till en annan klubb. Men personalen på det här stället är trots allt rasande trevliga och planerna är ypperligt välskötta. Jag kanske skulle ta och hjälpa dem på traven lite istället och tipsa om dem om någon lämpligare och modernare bokningslösning. Det finns ju ett flertal utomordentliga firmor som sköter den typen av uppdrag åt andra företag på extern basis. Det kanske kunde vara något, för de är ju bra på vad de gör i övrigt.

Till exempel så har jag alltid de senaste när det gäller telefoner och hi-fiutrustning. Jag åt sushi regelbundet medan de flesta andra fortfarande satt böjda över fonduegrytorna, smaskade på efterrätter som tiramisu glace au four och drack hot-shots till den i deras tycke otroligt exotiska cappuccinon. Men på senare tid har jag börjat halka efter och på sätt och vis regrediera. Det är inte omöjligt att jag börjar köpa upp mig på gamla omoderna prylar som en Commodore 64 istället för min I-Book slim och att jag börja käka sjuttiotalsmat som ugnsgratinerad fläskfilé med ananas eller (hemska tanke) börjar laga den vedervärdiga kycklingrätten Flygande Jakob. Det får bara inte hända. Jag skulle inte kunna leva med skammen ifall det kom till allmän kännedom. Kanske skulle jag bli tvungen att begå självmord. Dock inte genom harakiri eftersom det är typiskt åttiotalistiskt sätt att ta sig själv av daga. Harakiri förkommer exempelvis flera gånger i den klassiska teveserien Sho-Gun från 1980 med Richard Chamberlain i huvudrollen.

Jag sitter här och kollar på presentreklam på nätet och jag måste säga att det finns väldigt fina saker och det är ju smart av företagen att göra presentreklam tycker jag. Det är ju helt otroligt vad mycket reklam vi bombarderas av hela tiden men det gör inte så mycket tycker jag för vissa reklamfilmer är ju ganska roliga tycker jag och sen kan det ju vara bra med lite pauser i filmerna som man ser på tv också så att man kan gå på toaletten eller gå och hämta en till läsk från kylskåpet till exempel. När man kollar på ishockey på tv till exempel så är isen full med reklam och sarjerna likaså och det måste jag säga är riktigt snyggt faktiskt, det skulle ju se jättetråkigt ut om det var helt tomt på isen och sarjerna tycker jag. Sen tycker jag det ser jätte coolt ut när till exempel rallyförare eller idrottsmän har sina kläder fulla med reklam.

Jag har köpt en massa barnkläder nu för jag har lovat en kompis att jag skulle köpa lite barnkläder till hennes bäbis för hon har nämligen inte råd med det och jag har ju ganska mycket pengar just nu så jag skulle ju kunna bidra med lite kläder om hon har det lite knapert för tillfället. Det finns ganska billiga barnkläder online och jag tycker att dom är jätte fina så jag har ingenting emot att köpa barnkläder till henne. Jag hoppas att hon blir glad över de kläder som jag har köpt för jag tyckte i alla fall att de var väldigt fina och jag kan inte vänta med att se dom på. Det finnas väldigt mycket begagnade barnkläder på nätet och det är ju inte så konstigt eftersom de växer ur sina kläder väldigt snabbt i den åldern. Jag har köpt kläder i lite olika storlekar så att de klarar sig ett tag

Det är sällan saker lever upp till ens föreställningar. Inte ens enkla saker. Hamburgarna man köper på McDonalds ser ju aldrig direkt ut som på bilderna i firmans reklam eller på menyerna inne på en av restaurangerna. Eller hur? Det är allmänt känt. Fast det finns många andra saker som inte riktigt är, i verkligheten, som man föreställt sig. Jag har själv varit med om många sådana saker. Särskilt kommer jag ihåg en episod i min tidiga barndom då mina föräldrar skar till en flyttkartong och målade den så den såg ut som ett flygplan. Notera gärna här att de sa att det skulle göra ett flygplan till mig, inte att de skulle måla en flyttkartong till något som liknande ett flygplan. Alltså blev jag gruvligt besviken när skiten inte flög. Fast det kunde jag ju inte säga, att jag hade trott att den skulle flyga på riktigt alltså. På samma sätt blev jag en smula besviken nu i vuxen ålder då företaget jag jobbar på köpte in hjärtstartare till kontoret för att man ska kunna rädda livet på en kollega som drabbats av hjärtstillestånd. Jag hade förväntat mig att de skulle se ut som de defibrillatorer som de använder på sjukhus. Alltså en stor respektingivande maskin men två rejäla ”strykjärn” som man gnuggar mot varandra innan man skriker ”CLEAR!” och elchockar någon. Nej, istället såg den ut som en tevespelskonsol.